Ett semesterminne

I Kairo blir det aldrig tyst. Det är ett ständigt larm av tutande bilar och böneutrop från minareterna. Spårvagnar signalerar och dunsar fram på närmast ofarbara spår. Åsnor drivs på med högljudda tillrop. Till detta kommer ett oändligt antal människor, som pratar, prutar och trängs på gatorna. I detta larm är vattenpipornas bubblande lika rogivande som någonsin en porlande fjällbäck.

Att slinka in i ett "hål i väggen", läppja en kopp arabiskt kaffe och röka en vattenpipa är det bästa sättet att koppla av samtidigt som man i lugn och ro kan studera folklivet.

Ofta tror man att man får stämningen på köpet, om man köper med sig något från en resa. Det blir sällan så. En sommardag skulle jag inviga min vattenpipa. Solen kanske inte brände som i Egypten, men det var så nära man kunde komma. Dammet hemma fick duga som ersättning för den sand som ständigt prövar egyptiernas tålamod och kvastar.

Jag hade köpt en begagnad vattenpipa av just den typ som används på kaféerna, inte någon flådig turistsouvenir. Att sätta ihop den gick bra, trodde jag. Visserligen var den inte tät, men det var lätt att ordna med litet tyg. Nu skulle det väl ändå bubbla. Jodå, pipan bubblade. Och jag fräste. Det visade sig att hälften av Kairos samlade damm hade funnits i röret. Nu fanns det i min mun. Ett försök till visade att det fanns mer damm i pipan.

Efter att ha sköljt munnen hämtade jag dammsugaren, för att göra ren min vattenpipa. Pipan bubblade frenetiskt och lyckades nästan överrösta dammsugaren. Nu skulle det väl ändå inte vara något problem. Jag stoppade pipan med äppletobak. Nu saknades bara glödande kol. Det var 30 grader varmt ute, men jag var helt enkelt tvungen att elda i öppna spisen, för att kunna inviga min pipa.

Det var nu jag började ångra mig, men det var för sent. Efter alla dessa vedermödor skulle jag iallafall få njuta av min pipa och en kopp arabiskt kaffe. Aldrig tidigare hade veden räckt så länge, men till slut fick jag min glöd. Jag lade några kol på tobaken och den ljuvliga doften spred sig genast. Äntligen! Jag tog ett djupt andetag. Blå i ansiktet förstod jag att jag hade stoppat pipan för hårt. Ett ännu djupare andetag gjorde mig ännu blåare i ansiktet.

När jag äntligen fick något i mig var det inte luft, inte tobaksrök. Det var antagligen koloxid. Illamående lämnade jag pipan åt sitt öde och gick och la mig och sov en stund.

 

 

© K Peter Dahlström, Lund