Glädjen med gran

Den här julen hade jag verkligen sett fram emot att återigen ha möjlighet att ha julgran. Några dagar före jul traskade jag glad i hågen iväg till en julgransförsäljare. Ännu gladare var jag när jag kom hem med min fina gran. Med röda kulor och små vita lampor blev den en prydnad för mitt hem.

Morgonen därpå noterade jag förvånat, att granen inte hade druckit särskilt mycket vatten. Men, tänkte jag, så är det naturligtvis med en alldeles nyhuggen gran; den har inte hunnit torka ut. Även kommande dagar var granen mycket måttfull i sin konsumtion och konkurrerade inte alls med mig om julmaten. Nu började jag dock bli litet misstänksam. Litet vatten borde den ändå vilja ha.

En gren började bli kal ytterst, men för det tog jag på mig hela skulden. Det var jag som gick emot den grenen och skadade den arma granen. När det emellertid började bli grönt under granen insåg jag att jag snarare hade varit optimist än realist i min bedömning av den.

Jag bestämde mig för att slänga ut granen medan förhoppningsvis några barr fortfarande skulle följa med ut. Det visade sig att jag hade fattat beslutet för sent. När jag började plocka ned kulorna, började jag själv se ut som en grön igelkott, låt vara en ganska stor sådan.

Medan jag plockade dän julgranskulorna strömmade barren som en katarakt. Tanken på att liggande under denna gran lossa foten lockade mig inte. Låt vara att jag inte skulle löpa riktigt samma risk som den genomsnittliga tonårsflickan, eftersom mina kläder inte är gjorda för att glipa i midjan, men jag ville ändå skydda ryggslutet litet bättre. Jag valde därför att byta om till overall. Den borde skydda mig från allt ont. Det gjorde den inte!

För att inte riktigt alla barr skulle hamna på golvet, bestämde jag mig nämligen för att lyfta ut graneländet på balkongen och där lossa foten. Att granen var bredare än dörröppningen visste jag, men jag insåg inte konsekvensen. Av praktiska skäl gick jag före och lyfte ut granen. Grenarna böjde sig som väntat i dörröppningen, fjädrade tillbaka, inte heller det oväntat, och avlossade en skur av barr mot mig, vilket jag inte alls hade förutsett. Det var som om jag ensam i en westernfilm hade fått alla pilarna i mig.

På balkongen var det så få barr kvar på granen att dessa inte längre vållade mig något bekymmer. Däremot retade det mig att jag inte hade gjort som jag funderade över ett tag, nämligen skaka av barren direkt, efterom det ändå hade fallit så många inne. Jag inser också att granen lika gärna hade kunnat stå till den trettonde, eftersom det ändå inte hade blivit värre att slänga ut granskelettet då.

Väl tillbaka, efter att ha burit granen till den sista vilan på föreningens kompost, kunde jag konstatera att jag hade barr i håret, barr på glasögonen, barr på kläderna och barr i kläderna. Här tog jag skydd i en overall och sedan har granbar ändå letat sig in överallt. Jag menar verkligen överallt, även till de mest intima kroppsdelarna.

Nu ska jag sopa upp barren, som ligger i sådana mängder på tröskeln, att jag inte kan stänga balkongdörren. Sedan ska jag packa undan julgransprydnaderna, så att jag vet var jag har dem. Det blir trots allt en gran i år också.

 

© K Peter Dahlström, Lund